De klär teatern i siden och lump

De allra flesta kostymer som syns på Stadsteaterns scener är sydda tre trappor upp i huset. För de fyra teaterskräddarna är inga uppdrag för svåra.

Med ett effektivt smatter tuggar symaskinerna tygmetrar. Ångstrykjärnet pyser, läsglasögon kasar ner längs näsryggar. Arbetstakten är hög i kostymateljén där nysydda klänningar med frasiga volanger trängs med högar av tyg i alla de färger. På tredje våningen, i rummet med härligt ljusinsläpp och utsikt över Drottninggatan, arbetar fyra teaterskräddare med uppdrag att klä skådespelarna inför varje uppsättning. Det mesta sys från grunden. Ibland stygn för stygn, pärla för pärla.
– Det är inte så sällan vi gör haute couture här, säger Lena Danielsson Svenson.
Skillnaden mellan vanligt sömnadsarbete och teaterskrädderi är funktionen. Oavsett om kostymen är sydd i kinkigt siden eller slitstark alcantara så måste den hålla för ett stort antal repetitioner, föreställningar och många snabba ombyten.
– Det ska av och på varenda kväll så tittar man noga ser man att det är grova blixtlås och tjock tråd. Och så gäller det att vi hittar på snabba lösningar på knäppningar, säger Liselotte Sjöholm.
Just nu arbetar de febrilt med Som ni vill ha det, alltså Shakespeares klassiska förvecklingskomedi, som får nytt liv som vandringsteater i händerna på regissören Martha Vestin under Sofieros 150-års-jubileum. Det är scenografen och kostymören Yvonne Ericsson som står för designen.
– Jag tänker mycket i färg, det är nog mitt signum. För mig är den lika med känslor. Som puderfärgen som ger en ömtålig känsla och står sig fint mot slottet, säger hon och stryker med handen över en rosa klänningsärm.
Stora delar av sin arbetstid ägnar Yvonne Eriksson åt detektivarbete. Hon luskar reda på hur en musiker såg ut på 1800-talet, hur ett klänningsliv kan vara skuret, vilka tyg som bäst står emot smuts och väta. Bland mycket annat. Innan Google kom satt hon jämt med näsan över böckerna.
– Jag köpte min första kostymbok när jag var 13, säger hon och svänger bort till den fullbelamrade inspirationstavlan.
Här hänger detaljrika teckningar av varje rollfigur som dyker upp i föreställningen. Det är jaktdandyer, hertigdöttrar och fåraherdar i olika fantasifulla munderingar.

Skådespelaren Jens Olsson, som gör flera av rollerna, har tittat förbi för att få sina mått tagna.
– Jag har inte sett skisserna innan, men satan i gatan! Jag älskar dem, säger han när han står framför teckningarna som tapetserar väggen.
Egentligen får inte skådespelarna tjuvkika före uppstartsmötet som hålls inför varje produktion. Presentationen av skisserna brukar därför vara ett spännande ögonblick.
– Jag får ofta lite prestationsångest. För att man ska fylla de där kostymerna med någonting. Men när de väl är färdiga känns det tvärtom. Man får så mycket hjälp av sin kostym, säger Jens Olsson.
Lena Danielsson Svenson, som tålmodigt mäter den gestikulerande aktören, tittar upp från anteckningsblocket:
– Men allra viktigast är skorna. Skådespelarna måste kunna stå och gå ordentligt. Vissa vill ha sina skor väldigt tidigt så att de kan repetera i dem för att få in rätta känslan.

Artiklar

Fuskbygge på hög nivå..

Läs mer

Styrkan sitter i håret..

Läs mer

Skaparlust i måleriverks..

Läs mer

Gänget som flyttar berg..

Läs mer