Skaparlust i verkstan!

Stadsteaterns måleriverkstad får dekormålaren Katarina Brandt och attributmakaren Kerstin Larsson fritt spelrum. Oftast.

Den största tjusningen med jobbet i måleriverkstaden är också den största frustationen.
– Varje grej vi gör är ny. Ofta får vi beställningar på saker som vi aldrig tidigare har tillverkat, så vi testar oss fram hela tiden.
Dekormålaren Katarina Brandt började som lärling för 24 år sedan. Fortfarande kan hon med rent samvete säga att hon har världens roligaste jobb.
– Det stagnerar aldrig. Men ibland provar vi ihjäl oss. Som när jag fick en beställning på 15 vita pilatesbollar, som inte går att köpa. Då fick jag leta upp en färg som både fäster på materialet och som inte är giftig. Till slut kom jag på att parkettlack och vit färg fungerade, säger hon och rör vant i pytsen.

En fond med en hel skog i vinterskrud till den kritikerrosade Elfriede Jelinek-pjäsen Vinterresa, är ett av det senaste spelårets mer spektakulära målerijobb. När den typen av uppdrag dyker upp får Katarina Brandt användning för den konstutbildning hon har i botten. Andra gånger ska hon tillverka affischer som skulle kunna ha varit gjorda i mitten av 1800-talet. Sätta färg på tunnaste spinnakerväv. Eller rolla en vägg. Fast ibland blir det enahanda ändå.
– Vi skulle till exempel göra en miljard rosa träd och massor av gråmålade trälådor till Det blåser på månen. Ibland blir det mycket grått och då kan man längta efter något annat, säger hon och skrattar.

Nästan all färg blandas förresten i verkstans lilla färgkök där stänk i regnbågens alla nyanser vittnar om skaparlust. Vid samma köksö jobbar vapendragaren Kerstin Larsson. Just den här dagen ger hon två hjorthuvuden, inköpta i en inredningsaffär, naturtroget liv. Som attributmakare basar Kerstin Larsson över alla större, mer tekniskt invecklade föremål, som syns på scen.
– Ibland får vi jättemånga direktiv av scenografen. ”Gör en orm. Den ska vara åtta meter lång och ha den och den funktionen.” Andra gånger har vi stor frihet. Det gillar jag bäst, säger hon och duttar mer brunt på hjortens kind.
Hon torkar av fingrarna och tar täten tvärs över lokalen, bort till hissen som skjutsar oss tre våningar ner till källaren. I de stora rekvisitaförråden kan man hitta alla möjliga prylar. Som ett par hästhuvuden i naturlig storlek. Kerstin Larsson kan tillverka det mesta.
– Jag gjorde en hund till pjäsen Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. Hunden skulle
dimpa ner från sex meters höjd med en grep genom kroppen. Utmaningen var att den skulle landa på exakt samma ställe varje gång utan att studsa.
Som vanligt hittade hon en enkel men smart lösning.
– Jag fyllde hunden med ris. Och så svetsade vi en platta inuti som grepen kunde sitta fast i. Det blev bra.

Artiklar

Workshops för ungdomar m..

Läs mer

Stipendium till Egerbladh..

Läs mer

Fuskbygge på hög nivå..

Läs mer

Styrkan sitter i håret..

Läs mer