Han är de enkla lösningarnas man.
En humanistisk ingenjörsnörd som av en slump upptäckte teatervärlden – och blev fast. Så kan man beskriva konstruktören Lars Möller som den här säsongen firar 30 år på Helsingborgs stadsteater.
Lars Möller haren nyckelroll på teatern. Till hans kontor kommer en strid ström av kollegor för att be om råd och slänga käft.
–Som samordnare ska jag se till att arbetet fungerar – från scenografens idé
till utförande och färdigt resultat. Det är den kollektiva processen som är så rolig, säger han.
Det var en kompis som tyckte att Lars Möller skulle passa in på en teater. På den tiden jobbade han som ingenjör och var ganska less på att arbetsuppgifterna var så teoretiska.
–Här på teatern får jag kombinera mitt tekniska intresse med det som jag känner är meningsfullt. Jag trivs jättebra och nästa år har jag varit här i 30 år.
Under dessa årtionden har de tekniska förutsättningarna förändrats drastiskt. Lars Möller jobbar numera gärna i 3D-program i datorn när han gör ritningarna till sina konstruktioner. Ungefär ett år före premiär påbörjas arbetet med en pjäs. I bästa fall får han först en detaljerad skiss av scenografen, som är den som utformar scenmiljöerna. Många gånger har scenografen även byggt en modell som visar hur miljön på scenen är tänkt att se ut. Utifrån den skapar Lars Möller millimeterexakta ritningar.
–Scenograferna är mina värsta fiender och mina bästa vänner. De gör livet surt för mig samtidigt som de får mig att göra saker jag aldrig har gjort förut, säger han.
Han plockar fram en fint arbetad modell i trä som scenografen Peter Holm
tillverkade inför Romeo och Julia som gick på Storan hösten 2017.
–Den här modellen är som en dröm. Man ser alla detaljer och det underlättar
jättemycket för mitt arbete.
Som konstruktör har Lars Möller ett stort ansvar för att byggena fungerar och är säkra att använda för alla som arbetar på scen. Många gånger uppfattar inte publiken vilka tekniska finurligheter som faktiskt döljer sig bakom scendekoren. Som den där invecklade golvluckan han jobbade med så länge.
Ännu mer komplex, och betydligt mer visuell, var Martin Chocholouseks
scenografi till Alice i Underlandet 2013. I den ingick ett stort kubformat objekt
vars sidor var tre gånger tre meter. Taket skulle gå att stå på och den 900 kilo tunga lådan, som innehöll en massa tekniska finesser, måste dessutom gå att hissa upp i tågvinden ovanför Storans scen.
–Jag trodde aldrig att det skulle funka, men det gjorde det, säger Lars Möller.
Det är sällan han ligger sömnlös på nätterna över jobbrelaterade detaljer.
Men promenaderna med hunden Smilla uppe på Svedberga kulle gör under för
kreativiteten.
–Då jobbar hjärnan och plötsligt kan det dyka upp oväntade lösningar. Jag vill alltid hitta enkla svar på komplicerade problem.
